If you think you are too old to rock ‘n roll then you are.
På jobbet är det surt, beskt och tomma blickar.
Du är inte vatten värd när du sagt upp dig. Alla är utbytbara, ingen betyder något egentligen på arbetet. Jobbet du gör, tiden du lägger ner betyder ingenting för din arbetsgivare så fort du inte dansar efter deras pipa. Går du en annan väg blir det motstånd, och kraftigt sådant. Fy fan säger jag.
Tack för att jag tog ett sådant bra beslut.
F*** you… vill jag säga till min nuvarande chef.
Läser svar på inlägget och visst är det så, som H skriver, men livet fortgår. Varför välja att vara i något dåligt när det faktiskt kan vara bra?
Ingen människa är perfekt, jag är inte perfekt. Jag är inte lätt att leva med – men jag tycker att jag förtjänar att må bra i mitt eget liv. Man förtjänar att ha det bra, precis som Mannen förtjänar att ha det bra.
Att sätta sig ner och vara ”fejk nöjd” är inte min grej. Jag vägrar att leva i en låtsasvärld och tro att ”det är bara en fas, eller det kommer att bli bättre snart…” Man lallar på och vips har 5 år av gnatande och nötande gått. Och hur mycket har man vunnit? Åren går och man tror att allt ska bli bättre? Är man inte värd att må bra i relationen?
En kompis till syrran sa en gång att förhållanden går ut på att man skall slipas mot varandra. Men vad fan är det för inställning? Slipas, kränkas och fajtas? Vad fan är det för relation?
Kan tillägga att samma människa överväger nu att lämna sin man just för att hon inte orkar med hans attityd gentemot barnen och henne.
Vi kan råda allt och alla i relationer men bara vi själva vet vad vi sitter i. En annan kvinna skulle nog hantera den här relationen jag är i på ett helt annat sätt. Han behöver en kvinna som inte opponerar sig, som inte har andra åsikter, en kvinna som är foglig, snäll och inte säger så mycket. En kvinna som tillåter honom vara stursk och behålla översittarattityd.
Jag vägrar att ställa mig i ledet. Vägrar kapitulera. Mitt liv är precis lika viktigt som hans. Faktiskt.
Alla gör vi våra val. Man har olika grader av acceptans. Men ofta är anledningen till att man inte bryter upp det faktum att många kvinnor/män inte törs vara ensamma. Vad är man rädd för? Att inte vara accepterad? Rädd för mörkret? Rädd för vad andra ska säga? Samtidigt är det tyvärr, fortfarande, en ekonomisk fråga. Sorgligt men sant.
Våga vara stark kvinna!
Våga stå för dig själv och din rätt till ditt eget jag!
Sitt inte i en relation som förgör och förstör dig.
Du är värd något bättre, faktiskt.
Livet är alldeles för kort för att ge av sin tid till en man som inte bryr sig och som inte ser dig.
Det finns bra relationer och det finns bra män. Jag vet det.
Nu ska jag göra mitt val.
Det är mitt liv, min vardag.
Mitt lilla jag som vill ha det bra.
P.S Och jag vågar vara ensam.
Det är en kylig onsdagmorgon, det kan inte vara mer än 5 grader ute.
Fick tid och ro för mig själv i min lya igår kväll. Tid för inspiration, tanke och helande. Det låter som om jag blivit frisläppt, att jag har en sorts permission…
Jag funderar mycket på mitt liv dessa dagar, var jag står och vart jag är på väg. Ibland ter sig allt så solklart men ibland är allt bara en roddig sörja.
Jag tycker om Mannen väldigt mycket i dessa små rus, då han är varm och snäll mot mig. När han ger mig en puss på morgonen innan han går till jobbet eller när han ger mig en stark kram och förvissar mig om att jag bara är hans.
Sen kommer tillfällena då kränkningarna kommer, då han dricker som en svamp och pratar sluddrigt, eller när han pratar illa om folk i tid och otid, dissar det och det. Eller när han sitter tyst hela tiden under samtal med kanske min syster eller mamma. Denna överlägsna min, och denna tystnad. Eller när han i samma stund tittar nonchalant ut över annat och bryr sig helt enkelt inte om att vi sitter och pratar. Överlägsenheten.
Jag undrar vad man kan strunta i och leva med. Skall jag leva för den där kyssen på morgonen, eller skall jag verkligen inse och förstå att han är socialt missanpassad? Att han aldrig kommer att vara en del av mitt liv. Han kommer aldrig att vilja kliva in i min sfär av rökelse, yoga, andlighet, kultur eller musik.
Jag säger inte att man skall dela allt i livet men jag respekterar hans intressen. Jag lyssnar och förstår, jag tar in och är delaktig i hans Marathonlöp, vinintresse och träning. Jag visar intresse.
Men kanske är inte mina saker lika mycket värda som hans? Kanske är det hans liv som räknas?
Skall det vara så?
Tror inte det. Jag vill känna mig lika värd och älskad. Han får allt detta med mig. Det ingår i mig. Mina intressen, mitt jag.
Kanske är det så att min sk spiritualism eller leverne är så stor del av mig, att den skall få mer plats? Måste få mer plats? Kanske inser jag nu hur viktig meditationen, yogan och rökelserna är för mig. Jag kanske verkligen har hittat mitt jag.
Hemma hos honom får jag inte tända rökelser alls.
Varför skall jag sudda ut mig själv?
Det är så många saker som jag inte tycker är bra, men skall man ta bort det och försöka fokusera på det som är bra, dessa små procent?
Det måste finnas något annat. Det kan inte vara detta.
Det kan inte vara meningen att man skall känna såhär? Han kan inte få äta upp mig.
Release me.
Dessa nätter drömmer jag otroligt mycket, brokiga drömmar – högt och lågt.
I fredagsnatt drömde jag om en stor, en meter kletig hög av lera som låg utanför dörren – någon hade blockerat dörren in till min lya, till min borg. Jag fick panik och undrade hur man kunde göra så. Jag ringde Mimer och höll på men kände mig bara ledsen. Sen drömde jag om en massa siffror och annat konstigt.
Jag tror att lerhögen är Mannen, han blockerar mitt liv.
Med stort intresse läste jag artikeln om mannen som var munk i 17 år i ett skogskloster i Thailand. Med stor entusiasm berättade jag om artikeln för Mannen. Det enda han sa; ”Ja, men tänk – han har förlorat 17 år av sin pensionsgrundade inkomst”!
Jag bara tittade på honom och sen sade jag; ”Ja, men jag tror att han har kommit mycket längre på vägen än vad du och jag har gjort.”
Han muttrade till svar.
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/ute-ur-klostret_5205995.svd
Gick in till chefen och berättade hur läget var. Att jag blivit tillfrågad om en fast tjänst – i Stockholm. Jag har ett förhandlingsläge. Han blev nästan som tagen på sängen och förstod nog inte läget. Han har inget att erbjuda, inget alls efter 2011. Så svaret är ganska klart, jag lämnar skeppet igen.
Det är med avsky jag inser att hösten är närmare än man tror. Cyklade hem från Mannen nu på morgonen och det är fingervantar som gäller. Men vart tog de vackra sensommarkvällarna vägen? Kvällsdoppen? Den värmande solen? Jag går inte med på det här, inte riktigt än.
Snälla sol kom tillbaka – vi älskar dig.
Idag måste jag ta ett beslut och jag har verkligen beslutsångest. Men det är nog inte för beslutet i sig utan för reaktionerna. Är rädd för reaktionerna. Jag kommer att bli halshuggen. Men jag måste se till mig själv och mitt, måste värna om mitt eget liv. Jag kan inte tänka på chefen och vilken sits han hamnar i.
Livet går ut på att utmana sina rädslor.
Nu kör vi.