Oj, Anna - en tio-i-topp lista! Svårt! Det finns så mycket bra från de senaste åren…
Igelgotten – Le hérisson
Mina eftermiddagar med Margueritte – La tête en friche
Frozen river
Allt om min mamma (Almodovar)
Away we go
Att återvända (Almodovar)
Milk
Winter´s bone
Up in the air
Il postino
La vita è bella
The reader
Into the wild
Cinema paradiso
To be continued…
Vi skriver torsdag. Har tränat på morgonen i gymmet. Det är en ynnest att få vara där alldeles själv en tidig morgon. Ingen som stör eller svettas bredvid mig. Bara jag, min kropp och tystnaden. Kl 07 börjar några rulla in, men då har jag hunnit igenom konditionen redan så jag ligger lite före. Skönt.
Denna torsdag ja.
En kaffekopp på skrivbordet, tända ljus och soundtracket till Eat, pray and love i högtalarna. Känner för att bara sitta och konstatera saker, hur allt blev eller är.
Läser mycket Paulo Coelho nu och tänker på hans uttryck ”Jag måste bli kung i mitt universum igen”. Ligger mycket i det. Måste hitta hem igen, till mitt jag. Ibland försvinner jag i allt, i relationen eller i jobbet. I något annat som inte är jag. På något sätt.
De senaste tre åren har gått i 120 igen och jag undrar när allt skall sluta att gå i just 120? När skall jag liksom bara coola ner mig? Kan man coola ner sig? Det har varit jobb till tusen – nya jobb, gamla jobb, relationer, uppbrott, flytt, hit och dit. När skall man landa?
Jag har landat i samboskapet, men är ändå ‘lost’, vad hände med mitt universum?
Mannen förstår mig inte. Jag förstår att han inte förstår mig, hur skall han kunna göra det?
Jag har blivit sån att jag inte tar skit längre, jag tänker och tänker på honom och på oss. På vad han gör och inte gör. Om han är ärlig och sann mot mig. Om han är den jag tror han är.
Saker som dök upp i början kommer obönhörligen tillbaka. Det man visste i begynnelsen, det vet man nu också. Typ.
Jag önskar bara att jag kunde slappna av. Vara i mitt universum och bara fokusera på det som är roligt. Och bra. Inte titta på orosmolnen eller bygga murar. Man blir ju så jäkla trött!
*suck*
Nåväl. Fortfarande torsdag som sagt. Ska åka till Stockholm och hälsa på fina Amanda i eftermiddag, till hennes lya. Det blir mysigt.
Kaffet slut. Dags att sätta igång och jobba.
Jag älskar udda filmer – de som ingen annan lägger märke till men som vittnar om ett gediget filmarbete och framför allt, genuint skådespeleri. För att inte tala om fotot.
Kan rekommendera Jack goes boating med min favorit Philip Seymour Hoffman. En fin film om relationer och ensamhet.
Givetvis kan jag varmt rekommendera En enkel till Antibes också som vi såg i förra veckan. Se den – du måste!
F ö önskar jag att fler upptäckte Elektrabio på Culturen, du missar verkligen något. Våga välj andra filmer, du kommer bli överraskad över dig själv. Det finns så himla mycket bra där ute i kulturdjungel! Våga se annat än Hollywoodproduktioner, berika ditt liv.
Jag minns när man gick på gamla Bryggis och kollade filmer, vilka tider… Så mycket bra man har fått sett och upplevt.
I *heart* movies.
Shoop, shoop så var helgen slut. Jag förstår verkligen inte varför allt (=tiden) går så fort? Varför allt det roliga tar slut så fort?
Hann med After work på Sky bar och Bishop i fredagskväll, lördagslunch på Varda, tvätt, städning, en lång och mycket sen spelkväll hos syster, lat söndag med film, mys, romerska med Mannen och SVTPlay och Stjärnorna på slottet.
Spelkvällen var det roligaste på länge. Så enkelt det kan vara att bara umgås med härliga människor, dricka vin och spela spel. Skratt och musik. Underbart!
Hangovern botades som sagt med Romerska dagen efter. Det är det bästa jag vet (och ja, Joa – dags för en dag på romerska snart *ler*)
Ny vecka. Nya tag. Nya mål.
Hej vad det går!
Jag och min man har blivit sådär riktigt tråkiga Svenssons som kollar på TV i veckorna. Ja, vad var det som hände? Förut tittade vi aldrig på TV men nu har något ändrats…
Men det finns ju så mycket bra – Mildred Pierce på måndagar, Mot alla odds på tisdagar och Sveriges mästerkock på onsdagar. Jag älskar SVT, ingen reklam och många riktigt bra program. Det sistnämnda programmet, Sveriges mästerkock, såg vi förra året och vi blev fast. I år blev det samma visa igen; Jag ska inte se det men trillar dit ändå…
Det är riktigt spännande och kan inte annat än småle över Mannerström som alltid har nära till tårarna när eliminering står på tur. Vilken man! Vilken härlig man som har så nära till sina känslor!
Nåväl.
Ikväll blir det ingen TV, det blir eftermiddagsfilm på Elektra – En enkel till Antibes och sedan lite plock och franskt vin med syster min. En härlig torsdag!
Love.
Men visst har det vänt? Klockan är 15:19 och det är ljust ute fortfarande. Det finns hopp om livet – snart tulpaner – for real, ute.
Mitt absoluta favoritprogram just nu – vill bara se mer och mer, trots att jag storgråter vid varje avsnitt…
Love, love, love!
En livlig cykelfärd i dag. Vurpade i en kurva några hundra meter från hemmet. Slog i svanskotan och bakhuvudet. Omtumlad reste jag mig upp och möttes av två kineser; ”- Did it go well, ma’m?”
Dags att köpa hjälm…
Hormoner och fullmåne är ingen bra kombo. Förra veckan var inte rolig. Skorpion är jag dessutom…
Ny vecka. Fri från hormoner. Nya tag.
Och fullmånen är borta.
Ge mig styrka!
Katrin Zytomierska har kommit ut med en bok – ”Dags att bli smal”.
Men allvarligt, kan ingen bestämma vad som får publiceras i världen?
Jag blir så trött på alla B-kändisar som ska skriva böcker och helt plötsligt titulera sig som författare… Förut behövde man utbildning, i dag behövs ingenting – bara en marknadsföring av ditt ego (=du är ditt varumärke)
Jag sa ju att jag var arg i dag.
Ibland känner jag mig så gammal i själen. Så fattig på energi och glädje. Bara så trött. Det känns som att jag levt i 100 år och att detta verkligen är slutstationen. Jag orkar inte ett liv till. Så trött inuti kroppen. På att tänka, vara, tycka, känna. Trött på att ta in allt. Omforma det istället för att omfamna det.
Varför kan jag inte bara vara?
Ett lugn.
Please cut off my head.
Om jag inte fick tänka på en hel dag så vore jag väldigt glad.
Frid.
Ibland blir man bara så trött och arg på allt. På alla och på allting. Upp och ner, hit och dit, kors och tvärs. På Mannen.
Jag biter mig i tungan, jag kämpar emot, ska inte bry mig eller bli arg. Ska inte någonting. Ska bara vara. Rida ut och vara.
Hur kan jag bli arg för att han inte svarar? För att han varken svarar på sms, mail eller mobil. Fan i h-vete. Är det bara han som skall höra av sig?
Varför blir jag arg?
Varför brusar jag upp?
Det är nog fortfarande fullmåne för det här liknar ingenting.
*han ringde precis nu*
Stram i rösten, kort.
Åter igen, varför bryr jag mig. Varför överhuvudtaget bryr jag mig om något sådant här banalt? Det är ju jag som får sota för det. För mina egna tankars skull. För att mitt huvud får en massa griller, konstigheter. För att jag blir irriterad på honom.
Måste intala mig bra saker.
Måste bli gladare.
Mer nöjd.
Mer tillfreds.
Mer jag.
Komma tillbaka till mitt jag.
Mitt nu.
Vart tog jag vägen? Var är jag?
Dags att lyssna på Under my thumb och forska vidare. Heja Rolling Stones – ni är bäst!
P.S Han ringde igen. Glad på rösten (?!) Ge upp säger jag. Till mig själv och går vidare…
Är ledig i dag. Känns gott att höra regnet smattra utanför, få vända om och sova lite längre. Fast det går ju inte att sova så värst mycket mer, är van att gå upp 06.00 så det blir alltid så att jag vaknar samma tid och kan sen inte somna om… Så blev det i dag med.
Nåväl.
Skall åka till huvudstaden idag och träffa mina gamla kollegor, det ska bli så kul. Det var alldeles för längesen nu. Tänkte gå på stan lite innan också.
Jag tänker ibland på Stockholm och min tid där. Kan inte fatta att jag orkade pendla i nästan 3 år, känns helt overkligt. Idag har jag 10 minuter med cykel till jobbet – en lyx! Jag lider med pendlarna då jag hör att det ena tåget efter det andra är inställt av olika orsaker… Man kan inte organisera livet när man pendlar med SJ, det funkar helt enkelt inte.
Så.
Det känns skönt att bara få ta ett lunchtåg och att det får ta den tid det tar, typ. Lyxigt.
–
Från det ena till det andra, vi har fått smaka lite på nackdelen av att bo längst ner. Vi har ju en lägenhet med uteplats. I morse när Mannen väckte mig berättade han att det var fotspår på altan och på gräset. Någon har således gått igenom/över häcken i natt, travat över gräset och in till fönstren och altandörren. Obehagligt!
Så nu får man tänka sig för ett jordsnurr till innan man går hemifrån, bort med allt som lockar. Trist.
Ok, det är bara saker men det är just känslan av att en främmande människa kan gå in på natten och rota i vårt hem. Huga!
–
Dags att för en påtår kaffe och läsa klart Svenskan. Blev påmind än en gång om att jorden går under i år, 21 december 2012.
Undrar vad man skall hitta på de 352 dagarna, 3 timmarna, 38 minutrarna och 15 sekunderna som är kvar…
*ler*
Det blev ingen snö som fick ligga kvar. Nu är allt borta igen. Jag klagar inte, jag behöver inte snö, men faktum är att det blir ljusare med vitt på marken än detta tråkiga regn 
.
Nåväl. Det blir som det blir.
Nya året börjar segt med frågor utan svar. Med förundran över män. Över mig själv. Över det jag är i.
Hur mycket ska jag orka grotta ner mig i mig själv och hur jag tänker? Jag trodde att jag hade bestämt för mig själv att jag skulle vara cool, calm, collected i år?
Men det är ju tydligt så att man har sig själv med sig vart man än går, jag blir aldrig av med mig själv. Oavsett resor, jobb, relationer eller nytt år. Lik förbannat är hon med – mitt jag.
Måste sluta fred nu.
Med allt.
Och så kom 2012. Detta mytomspunna år. Jag är så nyfiken på vad det kan ha i sin linda. Vad blir bra, vad blir mindre bra? Vad kommer att hända? Och undergången sen, det som ska ske 21 december, hur går det med den egentligen?
Allt och inget kan hända.
Jag är här. Vi är här. Man kan inte göra annat än att leva och göra det bästa av det.
Har inga stora föresatser eller projekt förutom att dricka mycket vatten. Jo, jag ska bli sams med min kropp också, vara mer kulturell och träffa vännerna mer. Annars är det inga större projekt. Varför göra något större än vad det är? Varför lova? Varför sätta gränser och förbud?
Jag läste en artikel om just löften och han som skrev artikeln sa; mitt löfte är att ha kul.
Det tycker jag lät bra. Siktar på det.
Det är så härligt att vara nära sina tankar. Att tänka till, tänka om och framförallt tänka nytt. Att verkligen ”handla” och inte bara fläkta bort det.
När jag kom hem igår kväll efter jobbet höll sig känslan kvar. Trött på alla människor, på Mannen, på livet – ja, allt.
Slängde in väskan och satte på musik på mobilen och gick ut. Hann inte mer än 10 meter innan jag känner någon tar tag i min axel. Det var min man. Glad i hågen frågade han vart jag var på väg. Till stan. Jag hänger på säger han. ”Har jag sagt till dig i dag hur mycket jag älskar dig?” säger han sen och ger mig en lång kyss.
Jag kan inte annat än tänka om och göra nytt.
Kvällen slutade väldigt bra. Trevligt och öppet. Kärlek.
Det som tar energi från min är människor som inte ger mig något tillbaka. Jag måste verkligen nästa år ta bort ”the shady people” som Paulo säger. Ta bort de som inte ger något mentalt tillbaka. Faktiskt. Energitjuvar finns det gott om och det får vara nog med tillåtelse.
Jag sätter inga löften men nog ska jag ta reda på vad som funkar för mig. I mitt liv är det ju jag som måste bestämma över min kropp och själ, och tanke. Bara jag. Sen får andra göra som de vill med sina liv, eller i sina liv.
Nej ska vara ett nej och jag skall inte behöva förklara varför. Faktiskt.
Ny dag.
Carpe momentum!
Skall jag närma mig det nya året med tristess? Med kulmen av allt. Skall jag kliva in i 2012 med svårmod och tråkiga tankar?
Idag har det varit en verklig usch, fy och blä dag. Är så fullkomligt less på människor… yada yada yada… Samma tugg hela tiden. Men kom med något nytt någon gång!
Mannen är jag också trött på i dag. Denna nonchalans. Denna kyliga attityd. Stundtals. Har bestämt mig (för tusendeelfte gången) att inte-bry-mig-mer-om-någonting. Inte ringa, maila eller sms:a på dagarna. Inte vara tillgänglig eller mottagande. Zero. Nada. Noll. Skall bli som han.
Yada, yada, yada…
Kan man inte få lägga sig i en grotta och komma fram i april?
När jag själv haft ett fattigt kulturår känns det bra att få en summering av Andres Lokko.
Love love love…
Och Bodil, underbara Bodil.
Och givetvis allas vår Kulturbloggen.
Jag är uppdaterad och tillbaka på banan.
Tack!
Jag gjorde en årslista både ’10 och ’09 och kan konstatera att i år har det hänt väldigt mycket… men tyvärr har det varit dåligt med kulturell påfyllning. Mer kultur 2012!
Vad gjorde du 2011 som du aldrig gjort förut?
Oj, bakade några nya bakverk… sprang på löpband… inte värre än så…
Vilka länder besökte du?
Italien
Upptäckte du någon ny artist?
Är så retro, lyssnar mest på gammal musik. Men diggade mycekt på Desmond Dekker – ny favorit.
Bästa album
Adele – 19
Bästa sommarminnet?
Palermo, Ingarö och kvällsdopp med picknick.
Vilken var den bästa boken du läste?
Keplers Paganinikontraktet och Hypnotisören – bland annat det finns så mycket bra!
Bästa bio-/dvd filmen?
Le Hérisson och Mina eftermiddagar med Margueritte – bland annat det finns så mycket bra!
Något som gjorde dig upprörd?
Det finns mycket att uppröras över i världen. Hur vi vårdar våra äldre, skolan i dag, alla våldsdåd som sker. Miljön som förstörs.
Vilka händelser gjorde dig mest glad?
Bytte jobb, överraskningsdagen hos Joa+SPA med Joa, gifte mig, blev sambo. Har skrattat väldigt mycket i år. Inka utställningen också… fantastisk!
Vilken händelse var tråkigast?
Alla tragiska naturkatastrofer och mänskliga öden (Norge). Att så många bra människor föll bort.
Vad gick det mesta av dina pengar till?
Resor/SPA och nöjen.
Vad önskar du att du gjort mer av?
Gått på fler konserter och ritat mer.
Vad önskar du att du gjort mindre av?
Oroat mig i onödan.
Vad gjorde du på din födelsedag?
Hade ett stillsamt tårtkalas med mina närmaste, plus bröllopsfest med mingel hemma sen…
Hur firade du midsommar?
På Biskopsängen med vänner och familj.
Hur firade du jul?
Det blir med god mat och Mannen. Träffar vänner och familj.
Hur firade du nyårsafton?
Inte där än, men jag ska på Bahamasfest
Berätta om en värdefull läxa du lärde dig 2010?
Ta inget för givet och att allt (och alla) är inte vad det (de) utger sig för att vara.
Vad tar du med dig till 2012?
Det samma som förra året - det behöver nötas in; att fortsätta låta livet leva, att jag inte ska kontrollera allt jämt… Ta hand om mig själv bättre och lyssna ännu mer vad mitt hjärta vill säga! Värna om mitt jag… Jag ska bli bättre på att vara här och nu. Göra bättre val. Sluta oroa mig…
Försöker få fram de sista krafterna på jobbet och hemma. Det där lilla extra. Men det är tomt. Orkar inte en meter till och orkar inte ta tag i ett endaste projekt till. Orkar inte tänka eller vara. Vill bara vara här och nu. Jag vill inte ta tag i det som komma skall, i framtiden.
Det får räcka.
Här och nu.
Tanken dyker upp titt som tätt, som ett litet moln som säger; ”Hej här är jag”. Tanken om livet och dess mening. Egentligen är svaret ganska enkelt; att förvalta det. Livet. Att livets mening är att just förvalta det.
Jag såg dokumentären om Steve Jobs igår och kan inte undgå att fascineras av det han sa att man kan faktiskt, och egentligen, göra precis vad man vill av sitt liv. Varje dag tar man beslut och gör val som tar en i en ny riktning. Ingen kan komma och säga att man inte haft val i livet. Även när man får svår cancer så måste man välja, ska jag få till ett någotsånär liv med detta eller skall jag bara lägga mig ner och dö? Vad väljer jag.
Givetvis kan man inte dra det till ytterligheterna som de stackars små liven i det fattiga Afrika som verkligen inte har något val. Men vi vanliga rika västerlänningar, vi kan välja och göra val – varje dag.
Så livet går på och vi förvaltar det, och måste ta konsekvenserna av våra val. Ibland gör man rätt och ibland gör man fel. Lyssnar man inåt blir det aldrig fel, faktiskt.
Jag tänker på Kaj Pollack igen som säger att alla väljer sin verklighet.
Idag väljer jag att vara glad. Vad väljer du?
Det här är första gången på många år som jag känner verklig julstämning från början till slut. Jag vet inte om det beror på tiden som sådan eller på att jag är tillfreds med allt. Jag känner ett lugn inombords. Att det är roligt att vara två och pynta för oss. Ja, det är verkligen roligt. Vi är i fas och trivs med livet, det känns bra.
Igår kom första riktiga snön som (än så länge) ligger kvar. Tänk om det fick bli en vit jul? Det är ju så stämningsfullt ändå.
I helgen bakade jag pepparkakor och slog in paket. Är klar med i stort sett allt. Låter ambitiöst men det blir mindre och mindre klappar för varje år. Med avsikt. Vi har bara tre små kottar nu som är små nog att uppskatta julklappar, de andra syskonbarnen är så stora. Alla köper ju grejer jämt, ingen hinner längta eller önska. Faktiskt.
Vi hann med en bio också – Sherlock Holmes del 2… Men Noomi är väldigt överskattad. Undrar vad hon gjorde i filmen egentligen? Det var en scen där hon var tyst hela tiden och bara käkade en macka. Märklig scen. Hon har inte så många andra uttryck utan är för det mesta stram, faktiskt.
Ja, ja…
Nu ska jag ut och pölsa i snön – dags för jobb. Men herregud, det är ju julvecka denna vecka – härligt!!!
LOVE!
Ofrivilligt eller ofrånkomligen, hamnar man i tekniken i allafall. I nymodigheterna. Grejen är bara den att jag tar till mig saker några år senare, eller så har jag råd lite senare. Eller så är det inte min prio helt enkelt.
Jag är ingen tekniknörd, jag har en grå telefon kvar hemma med snurrplatta och spisar mer än gärna en LP skiva. Dator är ett nödvändigt ont för att inte tala om mobilen.
Nu sitter jag med en touchskärm på en telefon. Min snälla lillebror undrade om jag ville ha hans gamla LG Android mobil. Jo, visst tänkte jag – dumt att inte tacka ja. Min fina Sony walkman mobil har ju sett livets glada dagar redan och är på väg att självdö, så varför inte.
Igår kom den och jag började fippla. Tankarna hamnade direkt på ”ET phone home”. Så mycket funktioner! Så mycket att knappra på och så komplicerat! Egentligen.
Fast det är väl som alltid med teknik, det tar sin tid ibland.
Men frågan är, igen: Behöver jag verkligen en Android med touchscreen?
P.S Det värsta jag hörde härom dagen är att riktnumret skall försvinna Snart försvinner hemnumret också! Jag vill inte, jag vill inte. Jag vill kunna ha ett HEMnummer. Nå mig hemma och är jag inte där så är jag inte.
Usch, jag känner mig som en bakåtsträvare… :/
De har gjort det igen. Keplers. Bara så himla bra böcker…
Läs Eldvittnet, senaste boken!
Min tid utan FB blev kortvarig - igen.
Kryper till korset och skakar liv i inloggningen, måste läsa vad som skrivs om mitt jobb. Instruktörer har en grupp där vår logotyp är med och där det skrivs om alla pass… Måste veta, måste läsa, måste se vad som sägs. Tyvärr.
Så fan heller att man kommer undan de sociala medierna.
P.S Usch, vad jag svär!
Jag tröttnar ganska fort på folk som skriver om vilka dieter de kör och hur mycket de tränar. Egentligen är det ganska oviktig information, faktiskt. Eller ointressant. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vilka levnadsvanor människor har. Fast det är väl en sorts bekräftelse man söker, man vill att någon skall klappa en på axeln och säga att man är bra, typ. Man vill väl berätta för någon att man tappat kilon eller kört en tolva på 150 i bänkpress? Antagligen.
Därför.
Jag skall inte skriva långa haranger om min träning. Det enda jag kommer att skriva är att imorse stod jag på löpbandet halv 7 och gymmade därefter. Eufori! Verkligen! Fan vad bra jag är! *ler*
Kl 8 var jag duschad och klar och kunde sätta mig vid skrivbordet på kontoret. Praktiskt.
Jag har inte fattat hur bra det är att ha kontoret i stans bästa gym och träningslokal… Jag är en lyckost.
Nog om min träning.
Det som är så fascinerande är att mitt sällskap i lokalen i morse var 70-åriga farbröder och fina tanter som körde racet på band och crossar. De nynnande med i musiken och var starka.
Eloge till dem! Vilken styrka och kraft.
Jag skall också gå på gym när jag är 70. Det är därför jag gör det nu, tränar, för att orka bli pensionär. Å andra sidan kan man dö imorgon, men hjärtat pallade med en tag i allafall.
Det verkar som om bloggen blivit en sorts rapport *ler*. Kanske loggbok.
Men det är full fart i veckorna och på helgerna, verkligen. Får mycket gjort och det gillar jag. Högtryck är ibland bra.
Denna helg bestod i avfrostning av frys, laga matlådor, träna, gå på romerska (massage), bio, softa, dvd, god mat och gott vin.
Imorse hade jag frukostbesök. Mamma och pappa kom förbi på frukost med anledning av att deras fönster görs om.
Imorgon kommer syster och syskonbarnen på Luciafrukost. Härligt! Kul att bryta vardagen och göra något annat, verkligen. Om inte annat ha frukostsällskap…
Annars då?
Jo, det lider mot jul. Klapparna klara och glöggen likaså. Det var det där med sillen, hm. Det blir nog ingen inlagd sådan. Vi funderar på alternativ julmat i år, precis som förra året – lite indiskt med touch of Sweden *ler*.
Nästa år har jag bestämt mig för att det skall bli ett annat sorts år, lite nya utmaningar – men framförallt, vara mer social och träffa vännerna mer. Det är helt sjukt hur allt bara går runt runt runt. Man jobbar jämt, sen lite sömn, lite mat och sen iväg. Dygnets timmar är verkligen få känns det som.
Hur kunde det bli såhär?
Precis som tidigare inlägg så är det handling som räknas, det är det som gäller och som är. Skriva går ju i all evighet men vad betyder det om inget händer, om man inte gör något? Nada.
Dags att återgå till jobbet.
Frid denna otroligt gråa måndag.
Den här veckan har varit samtalets vecka, om livet om dagarna. Om vilka vi är och vart vi är på väg.
Hade en trevlig fikastund med syster igår eftermiddag på Öhrmans i stan. Äntligen ett fik där man samtalar och möts. Ingen, absolut INGEN satt och fipplade med sin Iphone, fejsbookade, fotade eller bloggade. Det var lugn skön musik i bakgrunden och massor av trevliga bord och surr, av människoröster.
Jag är verkligen gammalmodig kanske men jag känner mig så TRÖTT, så otroligt trött på detta tekniksamhälle och allt som skall ske i realtid på studs. Trött på all musik som är överallt, detta ljud som alltid skall höras. Jag är ljudallergiker på allvar nu.
Samtalen. Dessa befriande samtal då man pratar om livet, det själva livet. Båda fäller en tår. Vi är där och då, i detta nu. Det är genuint och levande.
Det levande livet.
Jag har saknat det men vet hur jag skall göra för att komma tillbaka. Jag vill komma tillbaka till det riktiga livet, bli en genuin människa. Handling är det som gäller och det enda som vinner. Tankar är goda men det är ”görandet” som är det primära. Man kan säga så himla mycket saker, det och det ska jag göra men sen händer inte ett skit.
Mycket snack och liten verkstad är det slut med.
Jag kliver ut, handlöst.
Livet är en gåva och jag tänker fanimej inte leva det så som andra tycker eller vill. Jag dras inte med i hetsen, jag vägrar.
Jag är jag. Såhär är jag.
Dags att göra omval som min högsta chef säger.
